Eftersom jag alltid ritat, målat och skapat mina egna kläder blev det bestämt att jag skulle fortsätta min utbildning på Beckmans Designskola.

Jag fick designuppdrag och 1951 kom den store världsberömde italienska modeskaparen och markisen Emilio Pucci till Stockholm. Han var i Stockholm för att söka en modell till sitt modehus i Florens. Alla Stockholms modeller samlades på NK för att visa upp sig för Pucci och jag var en av modellerna.

Den stilige och temperamentsfulle markisen blev hänförd av min uppenbarelse i snörliv, bubbelkjol, schackrutig mössa och ballerinaskor.

”I love her !” ropade Pucci med skorrande R. NK-damerna höll på att svimma!

Jag blev naturligtvis jätteglad att ha blivit utvald och strax efter for jag till Florens. Ett år bodde jag i Puccis palats där jag var hans modell och jag fick även rita kläder men, naturligtvis under hans namn. Det var ett underbart och spännande år. Varje Jul skickade Emilio Pucci sjalar och näsdukar till mig och hälsade ofta på i Stockholm fram till sin död. Vi kände en stor kärlek oss emellan.

1955 hittade jag ett fantastiskt tyg i vitt siden som var räfflat och aningen pärlemorskimrande. Tyget var oemotståndligt och jag var tvungen att inhandla detta supervackra siden. Men när skulle det användas? Jag måste bli bjuden på bal! Då fick jag en stålande idé, jag skulle presenteras vid hovet. Nu var det också, för första gången, möjligt att bära en valfri klänning, tidigare var endast hovdräkt påbjudet. Drömklänningen hade jag redan ritat och min svägerska som var skräddare sydde upp den.

Jag lät Jaeger Hovfoto fotografera mig i min bubbliga skapelse med strasshängslen i ryggen.

Endast flickor med en viss bakgrund kunde presenteras vid hovet och eftersom min far var överste dög jag. En ung friherrinna, Tottie Lilliecreutz, som jag umgicks med skulle presentera mig. Aldrig tyckte jag att jag hade ritat en så vacker klänning som denna hovklänning men anade inte att det skulle bli ett fullkomligt ramaskri när dagstidningarna, på första sidan, visade mitt foto!

Den upprörda Tottie ringde min mamma och frågade om hon sett bilderna på förstasidan i DN och Svenska Dagbladet och vågade hon verkligen låta mig presenteras vid hovet, i den klänningen? Min mamma svarade att, hon aldrig sett någon så stilig och vacker klänning i hela sitt liv! Till slut lyckades mamma lugna henne och hon bestämde sig för att visa upp sig tillsammans med mig, utan att svimma!

Klänningen diskuterades vitt och brett. Det var för eller emot, antingen vacker eller förskräcklig.

Plötsligt, mot min vilja, blev jag föremål för fullkomlig hysteri. Jag vågade inte visa mig på Stockholms gator innan hovceremonin och jag kan fortfarande inte förstå att klänningen kunde väcka så mycket uppståndelse och man ägnade så mycket tid och kraft åt en så oväsentlig företeelse. Så var stunden kommen för oss två att anlända till Slottet. Till min fasa såg jag ett jätteuppbåd av fotografer, inte bara från Sverige. Bilder på mig förekom i många europeiska tidningar där jag visades upp som ”Hovdebutant”. Först senare förstod jag att min klänning var oerhört mycket djärvare designad än de andra unga flickornas halvvida långa klänningar i ljusblå eller rosa taft.

När turen kom till Tottie och mig bultade mitt hjärta hårt.

De kungliga stod uppställda för att hälsa på oss men väluppfostrade som de är visade de inte med en min vad de tyckte. Jag gjorde en djup hovnigning och ett sus hördes när jag sjönk ner i mina bubblor så att endast min mörka hjässa blottades. Efter ceremonin kom ett par mycket eleganta grevinnor med tiaror fram till mig och utbrast ”Fröken Pontén, ni har gjort Hovet en tjänst som lättat på det, ibland, alltför stela hovlivet, det kommer bli hågkommet för all framtid. Ni har en underbar klänning!” Damerna ville bjuda mig på en drink på Cecils Bar, dåtidens inneställe, och iväg for vi. När vi uppenbarade oss på Cecils applåderade alla bargästerna och tappade jordnötterna på golvet. Vilken syn, när vi tre fyllde upp dörren till baren!